Det är någonting med en tom sida som gör det svårt att skriva.
En form av prestationsångest för pappret som ligger där helt öppet.
Men så fort jag har börjat med en rad så känns allting helt normalt,
som ett rinnande vatten av ord
blir till små skatter av jord,
organiskt surrealism från mitt hjärta,
som klappar och slår, går på, var dag som igår.

En mening blir ett stycke, jag fattar tycke,
för helheten och dess innebörd,
för skönheten så underskön.
Små för tidigt födda barn
med en förälder, det är jag.
Rader med liv så överväldigande, det är bra.
Ensam vårdnad om de här små liven,
två ess på handen efter den första given.

Jag tror inte att man kan förstå känslan
av att kunna sätta ord på dina känslor, din ängslan,
att kunna fylla en canvas, utan penseln,
hamra ut en staty, utan en mejsel,
utan att anstränga dig det minsta, det bara finns där.
Som att släppa på proppen i ett badkar,
efter en hård dag och ett långt bad,
försvinner allt i en virvel av vatten och dåtid,
och kvar blir bara en rymd,
klar att fyllas med nya skatter och små liv.