Nu har jag vaknat, eller åtminstone klivit upp, efter den första natten i en riktig säng, efter 8 dagar av fred och kärlek.
Jag har träffat så otroligt många helt fantastiska människor att jag fyllt halva årskvoten, och vissa har utan tvekan gjort ett bestående intryck på mig. Det kan ha varit den skräpigaste, och då menar jag bara avfallsmässigt, festivalen jag vilat mina ögon på. Bara att efter första dagen tappa bort sina skor och resten av dagarna få leva ut drömmen om att vara ett gatubarn i Colombia. Att mötas varje morgon av den underbara känslan av blöta och halvt upplösta pommes frites sipprande upp mellan tårna när man kliver ur tältet. Att bli så tagen av en människa att det känns som att ordet underbar inte är ett adjektiv som räcker ens halva vägen till det ordet man egentligen söker. Alla dessa saker har präglat min vecka på årets första festival. En festival som jag, precis som människorna jag träffat, sent kommer glömma.